Idag är den morgondag du oroade dig för igår

I morse tog jag lite sovmorgon, men trots det är jag sjukt trött. Jag kom hem vid elvatiden igår efter att först ha jobbat på Mattecentrum och sedan varit barnvakt. Dessutom var jag uppe tidigt på morgonen för att hjälpa Josefine med matten. Livet är kul, men tufft.

Nu ser jag verkligen fram emot tre dagars ledighet!

Måsten, måste det vara något dåligt? Det känns som att allt som går under kategorin ”måsten” är negativt; städa, tvätta, handla osv. Det är ganska lätt att glömma att det finns andra saker som är minst lika viktiga, men som är positiva måsten (alltså kallar man dem inte för måsten); träna, träffa kompisar, skratta osv.

Varför är det så lätt att glömma att ta hand om sig själv och alla de saker man faktiskt måste göra för att må bra?

I lördags var jag hemma hos Lovisa tillsammans med Linda, Iris och Li-Martina. Vi hade sushikväll och jag åt sushi för andra gången i hela mitt liv. Den här gången var det godare än sist (vilket var på Bambu Palace på Kungsgatan där kinamat egentligen är huvudintresset), vilket förvånade mig glatt. Jag lärde mig också att äta med pinnar, det ni! Jag tycker nog att jag lyckades rätt bra, förutom när jag tappade en sushibit och skvätte soja över halva bordet.

Vi hade riktigt mysigt, kollade i skolkatalogen för Kunskapsgymnasiet Globen, pratade och skrattade.

Snacka om att den första fågeln (den som leker nightime/daytime) är en riktig humörhöjare! Axel visade den för mig för en stund sedan och nu kan jag inte annat än sitta och skratta åt den. Den blir bara roligare för varje gång!

12.30 mötte jag Emma på Backpackers för lite mattekaffe. Hon behövde hjälp med några sista saker inför repetitionen innan provet hon skriver på onsdag. Det är hennes sista prov som handlar om talet e och naturliga logaritmer. Jag är helt säker på att hon kommer klara det och sedan är hon klar med hela kursen. Detta innebär att hon kommer att kunna åka till Denver och spela tennis till våren. Jag är otroligt stolt över hur hon kämpat och riktigt glad över att jag fått följa hennes utveckling!

Sedan satte jag mig med en kopp kaffe och en bra bok, ”Les enfants de la liberté” (”frihetens barn” på’t ungefär), i väntan på Iris.

Vi två satt sedan och snackade ett par timmar innan det bar av hemåt. På tåget satt en tant mitt emot mig och flinade. Jag vet inte om det berodde på att hon var allmänt glad, eller om det var på grund av min drömmande blick och mitt fåniga leende…

Saknar den där blicken som får mig ur balans

Hemtelefonen ringde och ringde varpå jag blev mer och mer förbannad på att mamma inte svarade. Slutligen slutade det ringa och jag kände hur jag slappnade av i sängen igen och åter sjönk till drömmarnas värld. Så började det ringa igen.

Till slut insåg jag att jag var ensam hemma och att klockan var 7.20. Det var den tiden jag bett mamma ringa och väcka mig eftersom jag kom i säng lite sent igår och kände att jag skulle ha svårt att komma upp med hjälp av endast väckarklockan. Det var alltså mamma som ringde från tåget… Inte konstigt att hon inte svarade här hemma!

All that is left for me to do is keep dreaming of you

Just nu är jag nere i en svacka. Man säger ju att livet är en berg- och dalbana… jag befinner mig så nära marken man kan just nu. Saker vill inte riktigt gå min väg, men det blir såklart bättre snart. Kanske spelar det trista Novembervädret sin lilla roll, kanske inte. Oavsett vad det är som tynger så finns det ju alltid något positivt på andra sidan. Jag ska bara lyckas vända på mig så att jag ser de positiva sakerna.

Det jobbiga när jag är på det här humöret är att jag tänker alldeles för mycket. Min hjärna går vanligtvis på högvarv, men den jobbar om möjligt ännu hårdare nu. Det kanske är nyttigt?

Igår var jag hur som helst hemma hos Lovisa och hade riktigt trevligt. Jag får berätta mer om det när jag känner mig lite mer inspirerad. Ta hand om er!

How do you know when to let go?

Bild nummer ett i förra inlägget är en bild på Erica, Tomi och mig när vi står på tunnelbanan på väg hem. Vi hade varit ute på stan och ätit middag och sedan tagit två glas öl. Den där Tomi träffade vi på Café Backpackers och efter att ha pratat lite kom vi fram till att vi skulle gå ut och äta middag tillsammans. Det var faktiskt riktigt kul!

Den andra bilden i föregående inlägg är på mig, Kamel och Erica. Den togs när vi var där på besök innan Mattecentrum igår. Som vanligt blir man alltid trevligt bemött av Kamel, så vi var tvungna att ta kort. Dessutom var det oerhört kul att snacka med några av de gamla lärarna!

Som ni kanske märker har jag umgåtts en hel del med Erica och det har varit riktigt underbart. Vi har tagit igen lite förlorad tid kan man säga… Efter att vi glidit ifrån varandra i julas (ungefär) har vi faktiskt inte hunnit umgås så mycket, tyvärr. Nu känns allt som vanligt igen och vi har alltid lika kul!

Mattecentrum var dessutom sjukt kul även denna gång! Det är verkligen som Johan säger; nämligen att man kan komma dit på dåligt humör men ändå gå därifrån med mungiporna uppe vid öronen. Det är så härlig stämning på det där stället så det går inte att undvika att smittas av den positiva andan!

 How do you know when to let go?

När jag kommer hem ikväll ska jag berätta för er om två saker:

1.

2.

Jag såg på Nyhetsmorgon för ett tag sedan ett klipp från ett reportage om Erik Åsbrink och Ylva Johansson. Hon var skolminister och han var finansminister när de blev kära. Efter ett tag erkände de sin kärlek och de är tillsammans än idag. Jag tycker det är härligt att höra om två människor som faktiskt står för sin kärlek trots att den inte egentligen borde ha uppstått. Det är starkt att stå emot vad omvärlden tycker och att verkligen satsa på det man känner är rätt. Man kan ju inte riktigt rå för vem man blir intresserad av…

Bilden är hämtad från Aftonbladet

 In my head you have remained

Sophie i skolan sa igår till mig att det kändes som att jag växt upp framför ögonen på henne, att jag blivit större på något sätt. Jag blev förvånad över att höra det eftersom jag känner mig lika liten som för några månader sen – innan jag tog studenten. Idag sa även John att jag betedde mig som en vuxen. ”Det kanske är för att du är en vuxen” avslutade han med.

När jag tänker efter kan jag ibland hålla med om att jag är vuxen. Jag klarar av att ta ansvar och göra saker som inte är särskilt roliga, ex. städning och inhandling. Däremot kan jag vissa gånger känna mig så oerhört mycket som ett barn, mycket mer än jag någonsin tidigare känt.

Kanske handlar det om att acceptera sig själv som människa på något sätt. Att man liksom accepterar att man ena stunden är (eller måste vara) vuxen, men att man i nästa stund kan vara lika mycket barn. Jag tvivlar på att en människa alltid känner sig som antingen eller. Vi är alla vuxna och barn.

Maybe it was just my imagination but I saw you stare just a little too long

Café Backpackers är riktigt mysigt! Jag har varit där flera gånger nu och personalen är alltid lika trevlig, kaffet billigt och omgivningen mysig. Igår var jag där med Alex, Erica, Linda och Iris efter att ha varit på ett annat ställe med Emma för att hjälpa henne med matten. Idag ska jag och Erica dit igen innan jag ska bege mig till skolan för att ta en kopp kaffe innan Mattecentrum.

 
Erica på myskvällen förra veckan

Det känns som att det var riktigt längesen jag var på Mattecentrum eftersom det var lov förra veckan, så det ska bli riktigt kul att få komma dit igen!

Du håller mig kvar i något jag lämnat för längesen

Idag har jag jobbat och även hunnit med en lunch i min ensamhet. Efter det planterade jag lite blommor, så nu känns det något fräschare i mitt rum (bara städningen kvar).

Nu ska jag åka in till stan och fika med Maxim en snabbis, efter det blir det hem för att laga middag.

 I tried to walk away and I stumbled

Gårdagskvällen spenderades på Odengatan (Café dubbel v, tror jag) tillsammans med Julia och Lovisa. Där drack vi lite cider och vin samtidigt som vi snackade en massa. Det var riktigt mysigt och sådär lagom ansträngande. Efter det sov jag hos Lovisa och hon tyckte nog att jag var lite pensionärsaktig. Hon berättade nämligen att klockan var 01.10 när vi satt i sängarna med pyjamasen på, varpå jag förvånat sa ”Oj, hur blev klockan så mycket?!”. Hon hade nog mer syftat på att vi var tidiga…

När du tittar på mig så river du muren som jag byggt upp